Ett litet trähus på Kristiansgatan

Helsingfors blev huvudstaden för storfurstendömet Finland 1812. Med den nya stadsplanen som grund började staden växa ut i olika riktningar, även till den norra delen av Kronohagen som tidigare använts som betesmark.

Elisabetsgatan blev ett förnämt bostadsområde, men på Brobergets karga sluttningar, i Helsingfors norra utkant, byggde hantverkare, sjömän och arbetsfolk anspråkslösa trästugor.

Bland dem var den nuvarande Kristiansgatan 12 ett undantag, en liten högreståndsbyggnad med en sal och tre kamrar. Köket var ursprungligen placerat i gårdsbyggnaden, där fanns också en bagarstuga och kammare. I bakre delen av tomten fanns ett uthus med stall, ladugård, vagns- och vedbod samt utedass.

Gården byggdes år 1816 av generalmajor Jevgraf Fjodorovitj Durnovo, som tjänade på Sveaborg som marinartilleriets tygmästare. Han lät dock inskriva som gårdsägare sin svärmor, den fattiga sjömansänkan Christina Wörtin, som bodde i en kammare i gårdsbyggnaden. Efter Wörtins död år 1820 hade fastigheten flera kortvariga ägare, varav en del inte själva bodde i huset utan hyrde ut det till andra.

År 1859 köptes gården av Alexander Wickholm som var en lägre tjänsteman i stadens tjänst. Då var han tillförordnad sprutmästare och ansvarade bland annat för stadens brandredskap. Till Wickholms familj hörde hustrun Sofia, barnen Ferdinand och Augusta samt tre söner från hustruns tidigare äktenskap. År 1863 flyttade familjen till rådhuset, där Alexander Wickholm blev vaktmästare. Husen på Kristiansgatan hyrdes ut.

År 1868 planerade Wickholm att huset skulle byggas ut, men det enda som genomfördes var att valmtaket ändrades till ett sadeltak och vinden byggdes ut. År 1870 flyttade familjen tillbaka till Kristiansgatan. Där bodde Alexander Wickholm, som blivit stadsfogde, resten av sitt liv ända till 1896.

Wickholms dotter Augusta Nevalainen ärvde tomten med byggnaderna som hon lät renovera. Snart lät hon riva ekonomibyggnaderna i bakre delen av tomten och lät i stället bygga år 1905 ett trevåningshus i sten med hyresbostäder. Hon ämnade också låta bygga ett stenhus vid gatan i stället för de andra trähusen.

Efter att Augusta Nevalainen avlidit 1912 övergick huset till hennes dotter Martta. Hon ändrade sitt efternamn till Bröyer och skapade en karriär som en säregen danskonstnärinna. Redan tidigt förstod Martta Bröyer värdet av sin släktgård och strävade efter att bevara den. År 1955 lät hon renovera husen och flyttade till sitt barndomshem, som hon började sköta och presentera som ett museum.

År 1974 sålde Martta Bröyer sin gård till Helsingfors stad. Nu hade den blivit en raritet, det äldsta bostadshuset i trä i innerstaden. Efter en grundlig undersökning och renovering öppnade Helsingfors stadsmuseum träbyggnaderna som ett museum med namnet Sprutmästarens gård 1980. Sedermera har husen och museet renoverats och förnyats ett par gånger, senast 2016–2017.

Stadsfogden Alexander Wickholm med sin familj år 1870. Bild: C. A. Hårdh / Helsingfors stadsmuseum