Martta Bröyer

Danskonstnären Martta Bröyers (1897–1979) liv och karriär inkluderade inte bara dans, utan också räddandet av hennes gamla släktgård, som numera är känt som Sprutmästarens gård.

Martta Nevalainen föddes den 20 oktober 1897 i Helsingfors på Kristiansgatan 12 på en gård som hennes mor Augusta Nevalainen hade ärvt av sin far. Familjen levde på hyresintäkterna från bostäderna i gårdens övriga byggnader. Den sjukliga modern orkade dock inte ta hand om sin livliga, vilda och egensinniga dotter, utan anförtrodde uppfostran av henne åt lärarinnan Hanna Blåfield, hos vilken Martta Nevalainen flyttade som 13-åring år 1910.

Martta Nevalainen var konstnärligt lagd redan som liten och drömde om att bli sångerska. Den konservativa och religiösa fostermodern accepterade inte konstnärens yrke, men det hindrade inte den envisa ungdomen. Hon avbröt sina studier vid kvinnoinstitutet år 1917 och siktade mot scenen genom att ta piano-, sång och recitationslektioner.

Foto: Helsingfors stadsmuseum  / E. Lindström

År 1918 inledde Nevalainen dansstudier vid Hertta Idmans dansskola och strax byttes drömmen om att bli skådespelerska till en karriär som dansös. Hon sökte sig till svenskspråkiga konstkretsar och bytte troligen därför sitt efternamn till Bröyer år 1919. Martta Bröyer debuterade som dansös år 1919 och grundade en egen dansskola år 1920. På 1920-talet gjorde hon studieresor till Tyskland, i synnerhet till den världsberömda Mary Wigmans läroinrättning.

Martta Bröyers danskonst representerade den nya formen av konstdans som även kommit till Finland i början 1900-talet och som hade olika benämningar: modern dans, plastisk dans eller fri dans. Målet var att bryta sig loss från balettens hämmande strukturer och regler. Förutom teknisk glans framhävdes uttryckande och tolkning i utbildningen. Den tyska termen freie Tanze hänvisar också till dansens frihet från musiken.

Under Mary Wigmans ledning satte Martta Bröyer sig in i bland annat etnografiska ämnen och antog idén om dans endast ackompanjerad av slaginstrument. Utifrån detta skapade hon sin egen Bröyer-riktning, bröyerismen, som innebär dans som ackompanjeras av recitation. Första gången denna nya konstform framfördes var på Kino-Palatsis scen år 1927. Bröyer-riktningen fick aldrig oförbehållsamt beröm från kritikerna.

Dansundervisningen var viktig för Bröyer ända från början av karriären och hon var på sin tid en progressiv pedagog som uppmuntrade sina unga elever att uttrycka sig kreativt och gav utrymme för deras egna koreografier i föreställningarna. Bröyer tilldelades Pro Finlandia-medaljen år 1956 och Bröyer-institutet var verksamt ända till 1960-talet.

 

Foto: Helsingfors stadsmuseum 

År 1912 ärvde Martta Nevalainen som 15-åring tomten och byggnaderna på Kristiansgatan 12 efter sin mor. När hon blev myndig ansvarade hon ensam för fastighetens underhåll, samt för att skaffa hyresgäster och ta in hyra. Den unga gårdsägaren förstod dock att även om egendomen orsakade ansträngningar, var det den som möjliggjorde hennes danskarriär. Det fanns även ett känslomässigt band till husen. Moderns berättelser om familjens faser på gården, uppväxten i en traditionsmedveten adelssläkt och tidens nationalromantiska anda stärkte hennes intresse för historia och de egna rötterna. Redan i början av 1930-talet insåg Martta Bröyer det historiska värdet på sina hus och ville trygga bevarandet av dem.

När de förfallna husen i början av 1950-talet var i behov av större reparationer, erbjöd Martta Bröyer dem till Helsingfors stad på vissa villkor. Bröyer skulle få behålla tomten och gårdsbyggnaden i sten samt hyresintäkterna från den och staden skulle renovera trähusen till en bostad för Bröyer samt flytta dem till Fölisön efter hennes död. Staden tackade nej till erbjudandet, varvid Bröyer bestämde sig för att låta renovera husen på egen bekostnad.

År 1955 återvände Martta Bröyer till sitt barndomshem. Det gamla trähuset utan moderna bekvämligheter var ett speciellt boende för den åldrande konstnären, som flitigt presenterade sitt hem i tidningar. Bröyer inredde sitt hus museiaktigt med sina ärvda möbler och gamla föremål. Hon berättade gärna om gångna tider för turister och grupper av skolelever, som besökte huset särskilt vid julen.

 

Foto: Helsingfors stadsmuseum / Patrick Oras 1973

När hennes krafter började sina i början av 1970-talet, erbjöd Martta Bröyer sin fastighet till Helsingfors stad. Det hade blivit sällsynt med trähus från början av 1800-talet som bevarats på sin plats, så år 1974 köpte staden Kristiansgatan 12 och år 1976 fattades beslut om att göra trähusen till ett museum. Martta Bröyer bodde några år i närheten på Fredsgatan och en kort tid på ett ålderdomshem fram till sin död den 23 juli 1979. År 1980 invigdes de gamla byggnaderna som hon värnat om i årtionden som museum med benämningen Sprutmästarens gård.